HISTORIA

Folkets park i Kävlinge är en andelsförening som bildades 1905 av arbetarna på Kävlinge skofabrik. Kring sekelskiftet levde ganska många människor i grov fattigdom och svält. Disponenten gav tillåtelse att dela upp mark för odling av matpotatis och andra grödor på fabrikens baksida. Eftersom behoven var stora, växte verksamheten till att omfatta i stort sett alla anställda.

Den 28 april 1905 köpte arbetarna mark norr och väster om skofabriken. Drygt hälften blev avstyckade för odling som finns än idag med kolonier längs med en av de finaste sträckorna vid Kävlingeån. Den andra markhalvan på 33 000 kvadratmeter gjordes i ordning för mötesverksamhet och nöjen. Parken invigdes 29 april 1906, två dagar före första arrangemanget i parken.

Verksamhet

Genom åren har sedan många engagerade och dugliga både skött parken och arrangerat danser, möten, och andra aktiviteter. Parkens utveckling ledde till att ett Folkets Hus bildades av den äldre Möllare-bostaden, vid sidan om den gamla dansrotundan.

Mellan 2006 och 2019 har parken ungefär 45-50 arrangemang varje sommar, med 15 - 25.000 gäster.

Politik? Nej!  Lokal mötesplats? JA!

Folkparken som företeelse sägs ha sitt ursprung i Sverige, även om allmänna parker och förlustelseplatser för mer välbeställda samhällsgrupper funnits i äldre tider, såsom Tivoli utanför Rom. Andra parallella inspirationskällor är till exempel tyska biergarten. Här kunde folk roa sig för en billig peng på lördagarna, då det ordnades dans, karuseller  och mycket mer.

I slutet av 1800-talet uppstod olika sorters större sammanslutningar människor samlades kring för att engagera sig politiskt, engagera sig frikyrkligt, engagera sig för kultur, nykterhet etc. Man brukar tala om 1800-talet som de stora folkrörelsernas tid, med exempel som  arbetarrörelsen,  nykterhetsrörelsen,  frikyrkorörelsen och  idrottsrörelsen, samt senare hembygdsrörelsen. Särskilt arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen kom att engagera sig i sina medlemmars fritid. För ändamålet byggdes särskilda Folkets hus och Ordenshus. Senare tillkom även idén att man kunde anlägga större mötesplatser i form av nöjesparker.
Även om verksamheten i mångt och mycket byggde på idealistiska och ideella krafter, kom i många fall även industriägare med flera att skjuta till pengar till verksamheterna (corporate paternalism).

Det vanliga innan industrialismen var att festerna, särskilt på landsbygden, uppstod genom att ungdomar och spelemän träffades vid olika vägskäl på lördagsnätterna (exempelvis Gustaf Frödings dikt Det var dans bort i vägen förtäljer om detta). Samtidigt var dessa festplatser okontrollerbara och många gånger urartade dessa fester i slagsmål och fylleri. Dansen vid vägskälen skulle fortgå in till 1900-talet.

Folkparker uppstår i städerna

Den första svenska folkparken anlades på privat initiativ i Hällefors, den sedan 1796 framväxande  Krokbornsparken, som finns kvar på samma plats än idag. Därnäst kom den första folkpark som anlades av arbetarrörelsen, Folkets Park i Malmö 1891, utifrån en sedan tidigt 1800-tal anlagd privatpark. Parker växte sedan fram i Helsingborg och i Lund 1895, i Ystad 1896 och i Trelleborg 1897. Äldst i Mellansverige var Folkparken i Eskilstuna från 1898 och i Västerås 1899. Den första Folkparken i Norrland anlades 1902 i Sundsvall.

Fortsättning på landsbygden

Under de följande femtio åren (kring 1900–1950) började folkparker anläggas även på landsbygden. Antalet folkparker växte rejält och fanns i stort sett överallt i hela landet; som mest 256 parker i slutet av 1950-talet.

Folkparkerna fanns nu inte bara vid brukssamhällena och i städerna. Vid traditionellt använda festplatser och vid flera stora vägskäl mitt inne i skogarna byggdes dansbanor med mera. Under 1930-, 40- och 50-talen uppträdde många av tidens stora svenska artister på folkparkerna, som hade öppet varje lördag. Från 1930-talet och framåt hade folkparkerna tappat sin politiska innebörd och blivit en institution, som var välkänd för alla och som förknippades med nöjen, turnerande artister, och dans.

Att folkparkerna kom att få så stor spridning i Sverige har flera olika anledningar. En av de större anledningarna var att nöjesetablissemang var hårt reglerade fram till mitten av 1950-talet. Man fick inte ordna danser och servera sprit samtidigt. Spritförsäljningen var noga reglerad. Det serverades alltså ingen sprit inne på folkparkerna, men de var ofta ensamma om att ordna dans för allmänheten. Det hindrade ändå inte att det då och då blev fylleri och slagsmål inne på folkparkerna genom att människor tog med sig flaskor hemifrån. Under 1940-talet var det s.k. "dansbaneeländet" en het samhällsfråga med prästen Gustav Grände i spetsen som pådrivande "moralens väktare" mot folkparkerna, som sades leda till ett syndigt leverne. 

Organisation och kultur

I början av 1900-talet växte behovet av större samverkan och organisation för att stärka de svenska folkparkerna. År 1905 väcktes förslaget att bilda en samorganisation och året därpå bildades så Folkets Parkers Centralorganisation med inledningsvis ett dussin parker anslutna. Organisationens säte flyttades år 1930 från Eskilstuna till Stockholm; den omfattade år 1955 239 parker och år 1997 160 parker. De skånska parkerna hade en egen förening, Södra Sveriges förenade folkparker, fram till 1941. Dessa organisationer startade central varuförmedling, artistbyrå, kulturproduktion med mera.

Vid samma tid växte även en mer medveten satsning på kultur i parkerna fram, även om det initialt var svårt att förmå mer välrenommerade teaterpersonligheter att vilja arbeta under folkparkernas än så länge tämligen enkla förhållanden. Med tiden växte dock de ekonomiska resurserna och mer utvecklade scenkonstruktioner byggdes upp, varvid olika teatersällskap och musiker började turnera i parkerna.
År 1919 skapades folkparkernas särskilda operettsällskap, Centraloperetten, med årliga turnerande produktioner och även Folkparksteatern blev ett begrepp, där efterhand många av de mest kända scenpersonligheterna medverkade; även regissörer som Ingmar Bergman var tidvis verksamma där. Förutom folklustspel, operetter och varietéunderhållning gjordes även satsningar på mer seriös dramatik.

Flera välkända svenska såväl som utländska artister turnerade i de svenska folkparkerna under 1900-talet. Till de mer kända utländska hör Count Basie, Quincy Jones, Eartha Kitt, Tom Jones, The Osmonds, Delta Rhythm Boys, Michael Landon samt Frank Sinatra, som genomförde en folkparksturné 1953.

Folkparkerna idag

Sedan 1999 ingår folkparkerna och Folkets hus-rörelsen i den gemensamma riksorganisationen Folkets Hus och Parker, med ca 900 hus och parker som medlemmar.
Antalet besök hanterade av Folkets Hus och Parker uppgår till cirka 50 miljoner avseende år 2007, vilket gör denna till Sveriges största nöjesarrangör. Antalet folkparksbesök uppskattades till 12 miljoner år 2001. Verksamheten är bred; dansorkestrar, större artistframträdanden, teater och musikaler, barn- och ungdomsföreställningar, gycklare, ståuppkomik och festivaler, är exempel på aktiviteter som hålls i parkerna varje år. 

text källa: wikipedia Länk